at-Tawhid – Tron på en Allah


Utdrag ur en föreläsning för föreningen Svenskt Islamiskt stöd.
Fritt sammanställt av Bilal.se
efter ett kapitel i sh. Muhammad ibn Abd al-Wahhâbs
bok Kitâb at-Tawhîd – Boken om tron på en Gud.


Allâh sade:

Jag har inte skapat djinner och människor annat än för att de skall dyrka mig! [1] [Koranen, Kapitel 51 adh-Dhariyat [De Som Virvlar Upp] vers:56]

Och Han sade: Till varje samfund har vi låtit ett sändebud komma för at förkunna: Dyrka Gud och håll er borta från det onda – från at-taghût. [2] [Koranen, Kapitel 16 an-Nahl [Biet] vers:36]

Och: Er Herre har befallt att ni inte skall dyrka någon annan än honom. Och Han har befallt er att visa godhet mot era föräldrar. [3] [Koranen, Kapitel 17 al-Isra [Den Nattliga Resan] vers:23]

Och: Tillbe Gud och sätt ingenting vad det än kan vara vid Hans sida. [4] [Koranen, Kapitel 4 an-Nisa [Kvinnor] vers:36]

Och Han, den Upphöjde sade: Säg: Kom så skall jag läsa för er vad Gud har förbjudit er; Sätt ingenting vid Hans sida! [5] [Koranen, Kapitel 6 al-Anam [Boskap] vers:151]

I dessa verser ser vi klart och tydligt visdomen bakom skapelsen av oss människor: Att vi skall ägna våra liv åt dyrkan av Gud den upphöjde och att tjäna honom.

’bâdah – Gudstjänande eller dyrkan av Honom – kopplas här också samman av tawhîd då detta är subjektet för argumentationen i verserna.

Så vem helst som kommer med en dyrkan och en hängivelse som inte präglas av denna tawhîd han eller hon har i själva verket inte någon dyrkan alls.

Tawhîd är visdomen bakom att Gud sände profeter

Tawhîd är också visdomen bakom att Gud sände profeter. Alla Guds profeter förkunnade: Dyrka Gud mitt folk, ni har ingen annan Gud än Honom!

Abraham – kämpade med sitt folk om just detta – tron på och dyrkan av den enda Guden när han förstörde sitt folks avgudastatyer och visade hur dessa stenar och trädstubbar inte ens kunde försvara sig själva – så hur skulle de vara till nytta för människorna?

Moses, Nuh, Lut, Yunus – må Guds frid vara över dem – hade alla samma budskap.

Jesus – ’Isa – över honom vare frid – bjöd aldrig in – som de vissa av hans anhängare tror – till en dyrkan av honom själv, han sade aldrig att han var Gud reinkrnerad [så dyrka mig], nej han bjöd in människorna till tron på Gud, att de inte skulle sätta någon vid Guds sida.

Tvärtom var den religion profeterna anförtroddes av Gud till att lära ut och predika, och bjuda in människorna till en och samma, med det centrala budskapet – dyrka Gud mitt folk, ni har ingen annan Gud än Honom.

Avvisande av taghût

Här är också en viktig punkt att betona innan jag går vidare med ämnet.

Dyrkan av Allâh är inte helt och fullt genomförd utan ett avvisande av taghût – som nämndes i en av verserna ovan – Dyrka Gud och håll er borta från det onda – från at-taghût.

Taghût är en term som generellt sett betecknar allt som dyrkas vid sidan om Allâh. Ja, Allâh uppmanar oss till att avvisa det, och och förklarar detta med orden:

Vad som är rätthandlande är nu klart skilt från fel och synd.
Den som förnekar de onda makterna – at-taghût – och som tror på Gud har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt.

Gud är de troendes beskyddare. Han leder dem ut ur mörkret till ljuset.
Men de som förnekar sanningen har onda makter – at-taghût – till beskyddaresom leder dem ut ur ljuset och in i mörkret. De har elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid. [6] [Koranen, Kapitel 2 al-Bagarah [Kon] vers: 256-257]

Källor:
Allâma Abd ar-Rahmân al-Sa'di, An Explanation of Muhammad Ibn Abd al-Wahhâbs Kitab al-tawhid, al-Hidaaya publ. Birmingham 2003
Koranverser enligt Bernström, Muhammad Knut, Koranens budskap, Proprius, sthlm 1998
Lund 2021 08 25
Print Friendly, PDF & Email

Fotnoter:

Fotnoter:
1 [Koranen, Kapitel 51 adh-Dhariyat [De Som Virvlar Upp] vers:56]
2 [Koranen, Kapitel 16 an-Nahl [Biet] vers:36]
3 [Koranen, Kapitel 17 al-Isra [Den Nattliga Resan] vers:23]
4 [Koranen, Kapitel 4 an-Nisa [Kvinnor] vers:36]
5 [Koranen, Kapitel 6 al-Anam [Boskap] vers:151]
6 [Koranen, Kapitel 2 al-Bagarah [Kon] vers: 256-257]