Delöversättning av kapitlet Yaqaza, Uppvaknande,
ur Ibn ul-Qayyims Madâridj us-Sâlikîn. Från arabiska och engelska till svenska av Bilal.se

Den första graden| Att vakna upp :

Insikt om Guds gåvor –

Den andra graden| uppmärksammande av synd : rening genom fyra saker –

Den tredje graden| Den sanna förlusten


Detta bör tjänaren veta innan han överraskas av kallaren i sin aningslösa sömn, [i vilken] hans hjärta slumrar medan hans lemmar är vakna[1].

Då ropar [genom denna sömn] den som ger råd. Han får honom att lyssna till den som kallar till räddningen. Och den barmhärtigen utroparen kallar [med orden]: Hayya calâ al-falâh (kom till det som är gott).

Den första graden för denna sovande är: att vakna upp från sömnen och se sig om. Vi har nämnt att det skakar om hjärtat och alarmerar en uppmärksamhet.

Författaren till ”Al-Manâzil”[2] säger:

”Detta uppstigande för Gud är omnämnt i Hans [den Upphöjdes] ord:

”Ett råder Jag er till, nämligen att ni två och två (mathnâ) eller var man för sig (furâdâ) vänder er till Gud och ber Honom [att visa er sanningen], och att ni sedan noggrant rannsakar era hjärtan”. [Koranen, Sabâ’ 34:46]

Han sade:

”Att vända sig till Gud är att vakna upp från aningslöshetens vanor och att resa sig från sin likgiltiga situation. Och det är det första av det som lyser upp tjänarens hjärta med liv för att se ett varnande ljus. Och det illuminerar tre saker: Hjärtats uppmärksammande av gåvorna (nicmat); det hopplösa i att försöka räkna dem alla och att känna dess gräns; och insikten om nåden i dem och kunskapen om sin oförmåga vad gäller [att kunna tacka för] dem”.

Och [som förklaring av] det som han nämnde: Det är det som tvingar honom till att vara vaken. Ja om han han stiger upp från försummelsens sömn för att hans hjärta lyses upp av ett varnande ljus. Då är han tvungen att lägga märke till Guds gåvor – de inre såväl som de yttre. Och för var gåva som hans kropp och hjärta pulserar i takt med ser han hur mycket de är och hur stora de är.

Då ger han upp försöken att enummerera dem och han stannar upp vid deras gräns [utan att överträda den]. Och då skulle han göra sitt hjärta fritt att betrakta gåvorna som [han inser att han] inte har förtjänat och som han inte har betalat något pris för. Och då vaknar han upp för att han inte förmår fullgöra plikterna som åligger honom för dem, och de är nämligen att tacka för [gåvorna].

Och då han har sett gåvorna och upplevt att han inte har tackat för dem blir två ting från [Guds-]tjänandet (cubûdiyyah) en plikt över honom: kärlek till Givaren av dessa gåvor, och att han lägger sig till med vanan att alltid åminnas Gud (dhikr) och till att minnas och underkasta sig Gud och att sätta Honom före sig själv. [Detta] på grund av hans oförmåga till tacksamhet för Guds gåvor.

[Dessa två insikter] formar då realiserandet av [profetens – över honom vare frid – bön:] ”Jag erkänner inför Dig Dina gåvor till mig, jag erkänner min synd och jag söker förlåtelse från Dig, för ingen kan förlåta synd förutom Du.[3]” Och han förstår att denna bön om förlåtelse (istighfâr) är den allra bästa av böner om förlåtelse (sayyid al-istighfâr).

Han förstår också att om Gud skulle straffa sina folk i himlarna och på jorden skulle Han inte ha begått någon orätt mot dem. Och att om Han skulle vara barmhärtig mot dem [och förlåta dem] skulle Hans barmhärtighet (rahmah) vara bättre för dem än deras egna handlingar. Och gudstjänaren inser då också att han alltid skall återvända till Gud mellan att vara medveten om Guds gåvor och sina egna tillkortakommanden.


Han sade: det andra: Studerandet av brotten och stannandet vid allvaret i de [begågna brotten], företagandet av arbetet med att ta i tu med och hindra dem, och befriandet från dess förslavande och sökandet av räddning genom att noggrant undersöka dem.

Då han riktar sin uppmärksamhet mot de synder han tidigare begått och förstår att det är på grund av dem som han befinner sig i stor fara. Och han minns Guds den upphöjdes kritik i sin Skrift av de som glömmer vad deras händer för fram. Då Gud sade: ”Vem är mer orättfärdig än den som när han påminns om sin Herres budskap vänder ryggen till [i likgiltighet] och glömmer bort det [onda] han gjort?” [Koranen, al-Kahf kap 18 vers 57]

När väl hans övertramp blivit tydliga tar han itu med att ställa till rätta det som skett med kunskap och med handling. Och han bryter sin förslavning under synden genom att söka Guds förlåtelse (istighfâr) och ånger, och att söka renandet. Och han renar sin tro och sin kunskap från syndens ondskap så som renandet av guld och silver då de två [metallerna] renas från orenheter [då de bränns]. Och han kommer inte att släppas in i paradiset förutom efter detta renande. Sannerligen är detta [paradis] gott och intet släpps in förutom det som är gott. Och detta säger änglarna till dem: ”Fred vare med er, ni goda människor! Stig in [i paradiset]! Här skall ni förbli till evig tid!” [Koranen, az-Zumar 39:73]. ”Så belönar Gud dem som fruktar honom, de som är utan synd, då änglarna i dödsögonblicket hämtar deras själar och hälsar dem, ’Fred vare med er! Stig in i lustgården, [detta är belöningen] för era handlingar!'” [Koranen, an-Nahl 16:31-32] För det finns inte den minsta partikel av ondskap i paradiset.

Och detta renande i denna världen (dunyâ) sker genom fyra saker: Genom tawbah, istighfâr, goda handlingar som upphäver [de dåliga] och gottgörande olyckor (kaffâra). Då han har gått igenom dessa fyra och har renat sig, då är han bland dem som då de dör hälsas av änglarna med den glada nyheten om paradiset.

”Till dem stiger änglarna ned” vid döden, ”[med hälsningen] ’Ni skall inte känna någon fruktan och ingen sorg skall tynga er! Tag emot det glada budskapet att paradiset som ni har blivit lovade [väntar er]. Vi är hos er och vakar över er i detta liv och det liv som skall komma; och där skall allt som era själar längtar efter vara ert och det ni ber om skall ni få. [Detta är] välkomsthälsningen från en förlåtande, barmhärtig Herre.'” [Koranen, Fussilat,41:30; 31-35]

Men utan några av dessa fyra då är tawbah inte uppriktig – och tawbah är fullständig uppriktighet – och istighfâr är inte fullständigt perfekt – och det åtföljs av avskiljande från synden och ånger över den – och det här är den framgångsrika istighfâr. Men det finns ingen istighfâr för den som har en dryckesbägare i sin hand medan han säger, ”O Gud förlåt mig” varpå han lyfter den till munnen igen. Eller då de mängder och slag av goda gärningar (hasanât) inte räcker till för att få förlåtelse, inte ens genom de olyckor som drabbat en – och detta kan vara på grund av övertrampets allvar eller svagheten hos den som synar det.

För dessa synder finns rening efter ens död. Då man befinner sig i barzakh [mellanrummet mellan döden och domedagen] kan ens synder botas genom tre saker:

Det första: Att de troende ber begravningsbönen salât-ul-djanâzah över honom och ber om förlåtelse för honom och medlar (shafâ’a) därigenom för honom.

Det andra: Renande genom gravens straff, fruktans prövningar, att pressas samman och kollapsa och [andra] sådana följder.

Det tredje: Vad hans bröder i islam ger honom av goda handlingar – välgörenhet (sadaqah) för hans räkning, vallfärd (hadj), fasta (sawm) för hans räkning och reciterande av Koranen [4] och bön med intentionen att ge belöningen för dessa handingar till den döde.

Och folk [5] är överens om att välgörenhet och bön kommer den döde till del. Imam Ahmad [6] sade: de skiljer sig inte åt angående detta, och det är inte någon som har gått emot dem. Och de flesta menar också att vallfärden kommer den döde till del. Abu Hanîfah [7] sade: Det som egentligen når fram är alla omkostnader. Och detta säger även Ahmad och de som håller med honom, och deras skola är den bredaste. De menar att hela belöningen kommer den döde till del med fysiska och ekonomiska antränginingar och handlingar som knyter dem samman.

Det bevis som de brukar nämna är profetens – över honom vare frid – svar till den som frågade honom: ”O Guds budbärare! Finns det något kvar av hängivelsen (birr) mot mina föräldrar efter att de gått bort, som jag kan göra?” Han svarade, ”Ja. Den som dör och har fasta kvar, den fastan skall dennes ansvariga familj fasta i dennes ställe.”[8]

Om inte detta är tillräckligt för renandet då skall han renas mellan sin Guds händer på uppståndelsens dag genom fyra saker: genom uppståndelsens fasor och den situationens svårigheter, medling genom de som Gud tillåtit medla eller genom Guds, den Upphöjdes, förlåtelse.

Om inte dessa räcker till för renandet, då återstår att träda in i helvetets eld, som en barmhärtighet gentemot hans skuld för att renas från sina synder och bli ren i elden. Då är elden en renhet för honom och en rening för hans synder och hans vistelse där kommer att bero på syndernas mängd, hur allvarliga eller ringa de är. Om hans synder går ur honom och hans inre blir rent, då blir också han ren och hälsosam (tayyib), han stiger ut ur elden och träder in i paradiset.


Han sade: det tredje: Det vill säga av graden av uppvaknande, yaqaza, är hans uppmärksamhet för att inse det utökade och det minskande av dagarna, och rädslan för att slarva bort dem, och betraktandet med misstänksamhet med det för att lära sig av det gågna och bygga upp det kommande. Det vill säga att han vet vad han har av ökning och minskning och att han då ägnar återstoden av sitt liv till att korrigera det i det förgågna som inte är till någon nytta för honom. Han snålar med sina timmar – till och med med sina andetag – för att inte slarva bort sin tid på annat än det som för honom närmare Gud.

Och detta är den sanna förlusten som är gemensam för människorna i olika grad, mer eller mindre: varje utandning som görs utan att närma sig Gud är en förlust som man ångrar i samma ögonblick och ett hinder i den väg man går, en katastrof om man fortsätter och en slöja [som avskärmar en från Gud] om man helt vänder sig bort från Honom.

Fotnoter:

[1] En understrykning av att det inte är en vanlig sömn det handlar om utan en andlig sömn där hjärtat, vilket kan liknas vid kroppens befälhavare, slumrar medan kroppen – utan sin befälhavares kontroll – är i rörelse – övers anm.

[2] Dvs Abdullâh al-Ansârî (396-481 e h) från Herat i nuv. Afghanistan. al-Ansârî skrev Manâzil as-Sa’irîn som behandlar de hundra steg (maqâm) som den andlige sökaren färdas längs med på sin väg s a s mot Gud, eller mot det verkliga Gudstjänandet. Ibn ul-Qayyims bok Madâridj us-Sâlikîn från vilken denna text är hämtad är en kommentar på al-Ansâris bok – övers. anm.

[3][Denna bön är från en] autentisk profettradition (hadîth sahîh), från al-Bukhârî nr. (6326); at-Tirmidhî nr (3393); Ibn Madjâh (3872); och Ahmad (3:226).

[4] Det finns inte några sanna bevis i Skriften eller i profetens föredömme (sunnah) för att recitera Koranen för den döde, och Gud vet bäst – ’Imâd ’Âmirs anm. Detta är alltså de två åsikter om koranrecitation där belöningen ges åt den döde, att den antingen når honom eller henne, en analogi baserad på det som Ibn ul-Qayyim återger ovan, eller att den inte når den döde då det inte finns någon källa som explicit nämner att recitationen når den döde. Se t ex Keller, Nuh, Reliance of the traveller, Amana publ. Maryland 1997, eller Sabiq, as-Sayyid, Fiqh us-sunnah, [olika förl.] för djupare diskussioner av detta ämne – övers anm.

[5] Det vill säga islamkunnigt folk – övers. anm.

[6] Imam Ahmad bin Hanbal (780-855) föddes i Baghdad och kom efter resor och studier – bl a för Imam ash-Shaficî – också att verka där. Namne för den hanabalitiska rättskolan i jurisprudens (fiqh) – övers. anm.

[7] Imam Abu Hanîfah (80-150 EH) föddes i Kufa i Irak. Teolog och namne för den hanafitiska rättskolan i jurisprudens (fiqh). Abu Hanîfah föddes i en tid då en del av profetens – över honom vare frid – följseslagarare, sahâba, fortfarande levde och den hanafitiska rättskolan är den äldsta av ortodox islams fyra rättskolor – övers. anm.

[8] Sahîh hadîth, återberättad av al-Bukhârî (vol 3. s.1952), och Muslim vol 2, K. as-Siyâm s. 154) och Abû Dâwud (vol 2, s. 2400) med cÂ’ishah som källa – övers. anm.

Källor:

Al-Djawziyyah, Ibn Qayyim, Madâridj us-Sâlikîn, Dâr ul-Hadîth 2003 (vol 1, sid 119-121)

Al-Djawziyyah, Ibn Qayyim, Awakening, [engelsk bearbetad översättning] Al-Jumu’ah Magazine/Sunnahonline.com

Koranverser enligt Bernström, M K, Koranens Budskap, Proprius sthlm 1998


Läs även Abdullâh al-Ansârîs kapitel vilket Ibn ul-Qayyim kommenterar i denna text: Uppvaknande – Yaqaza (Sh. Abdullâh al-Ansârî al-Harâwi)

Print Friendly, PDF & Email
Kategorier: TEOLOGI

1 kommentar

Abdullâh al-Ansârî från Herat (1005-1089) – Bilal.se · juli 29, 2021 kl. 9:49 f m

[…] Uppvaknande – Yaqaza (Sh. ’Abdullâh al-Ansârî al-Harâwi) – och Ibn ul-Qayyims kommentar:Om det religiösa uppvaknandet, Yaqaza (Ibn Qayyim al-Djawziyyah) […]

Kommentarer är stängda.