Om tawbah och att reflektera över synd
I sammanställning av Bilal.se

I Allâhs, den Barmhärtige Förbarmarens namn
Allt lov och pris tillkommer Allâh, och
Må Hans frid och välsignelser vara över Allâhs sändebud, Muhammed

Texten nedan är materialet till ett anförande som hölls i Malmö Islamic Center hösten 2006.


Kvällens anförande handlar om tawbah – syndaförlåtelse, dvs att göra bot från synd och övertramp – och om att reflektera över synd. Anförandet kommer att kretsa kring tre punkter i ett kapitel om tawbah av shaykh ‘Abdullâh al-Ansârî med utgångspunkt från Ibn Qayyim al-Djawziyyahs kommentar till dessa i verket Madâridj us-Sâlikîn – ung. ”De vägfarandes grader.”

De punkter som kvällens anförande kommer att handla om är alltså följande:

  • Insikt om syndens allvar
  • Tawbahs villkor
  • Tawbahs bekräftande

Insikt om syndens allvar

Den kanske allvarligaste konsekvensen av synd är att berövas Guds beskydd på grund av det man gör. Insikten om synden, dess allvar och konsekvenser är också ett imperativ, en knuff mot att göra tawbah – att söka förlåtelse.

Ett första försök att förstå vad synd innebär för ens andliga hälsa kan vara att reflektera över följande tre punkter:

  1. Att du helt berövats [Guds] beskydd genom att närma dig syndandet;
  2. Din glädje i att hålla fast vid syndandet;
  3. Och att du håller fast vid att synda medan du vet att den Sanne Guden betraktar dig.

Att du helt berövats [Guds] beskydd genom att närma dig syndandet;

Genom att närma sig synd har Gudstjänaren har berövats fasthållandet vid Gud. Och den som inte håller fast vid Gud drar sig i sin tur ur den vägledning som kommer ur åtlydnaden av Allâh.

Allâh den upphöjde sade – i översättning:

”Den som vill hålla sig till Allâh leds till en rak väg.” [1] [Koranen, Kapitel 3 al-i-Imran [Imrans Ätt] vers:101]

Så om man fullständigt håller fast vid Allâh lämnar man inte Honom på det viset. Allâh den upphöjde sade – i översättning:

”[Troende!] Håll fast vid Allâh, er Herre och Beskyddare – den mäktigaste beskyddaren och den bäste Hjälparen.” [2] [Koranen, Kapitel 22 al-Hajj [Vallfärden] vers:78]

Med andra ord håller dessa troende som nämns i versen ovan fast vid Honom och Han beskyddar dem. Han hjälper dem mot deras själv – deras nafs – och mot Shaytân – de två ärkefiender som inte lämnar tjänaren ifred. [3] [Ibn ul-Qayyim 2003:1/149]

Men den som istället närmar sig synden lämnar också detta beskydd…

Din glädje i att hålla fast vid syndandet

Sådant som är synd kan också upplevas som glädjeämnen. Många människor med beroende – för att ta ett exempel – alkhohol, internetsidor med vuxeninnehåll eller shopping – eller något annat som  så många människor är blir beroende av idag – många av dessa människor förklarar sitt missbruk med att det är tillfredställande. De erfar en glädje när de lever ut sitt beroende – trots att de vet att de äventyrar sitt familjeliv, sin hälsa eller sin ekonomi.

Den här glädjen som vissa upplever av att synda bevisar hur stort ens begär efter dessa saker är. Denna glädje visar också på graden av olydnad gentemot Gud som man kan ha inom sig. Och den visar på att den som känner en sådan glädje över sitt syndande också hyser en likgiltighet, en likgiltighet inför allvaret av syndande och konsekvenserna som kommer efter. [4] [Ibn ul-Qayyim 2003:1/151]

Den som har börjat reflektera över dessa saker kommer också att förstå vad det betyder när man känner en sådan glädje inför övertramp och synd. Men för den som inte reflekterar är denna glädje bara en slöja – en slöja som täcker över och som döljer alla dessa saker. Och som gör att de inte kan se de fel och brister som de måste ställa till rätta.

Och den tredje saken som du måste reflektera över för att förstå syndens allvar , det är det faktum att du håller fast vid att synda medan du vet att den Sanne Guden betraktar dig.

Tawbahs villkor

Villkoren för boten (tawbah) är tre:

  1. Ånger;
  2. lämnande [av synden]; och,
  3. att söka förlåtelse.

Dessa tre är det verkliga tawbah – det som verkligen är tawbahs villkor som måste uppfyllas av det jag återger för er i kväll (allt annat är ”kött på benen”) –
Det är att,

  1. Ångra vad som har skett;
  2. Att lämna det i sitt tillstånd och att bestämma sig för att aldrig mer återvända till det och
  3. Att be om förlåtelse.

Dessa tre sammanfaller i den stund då boten (tawbah) görs för sannerligen är en sådan stund [en stund fylld av] ånger, lämnande och bestämmande. Så i detta tillfälle återvänder man till det naturliga tillståndet av Guds tjänande som man har skapats för – så som Allâh förklarar i sin skrift –

Sannerligen har Jag inte skapat människor och djinner förutom för att dyrka Mig. [Koranen, Kapitel 51 adh-Dhariyat [De Som Virvlar Upp] vers:56]

Och detta återvändande är den verkliga boten (tawbah). Och då ens bot bygger på dessa tre har den uppfyllt villkoren för tawbah. [5] [Ibn ul-Qayyim 2003:1/152]

Tawbahs bekräftande

Botens bekräftande är tre saker som klargör vad som är autentiskt och etablerat:

  1. Att uppfatta övertrampet som oroande och smärtsamt – att ta det på allvar
  2. Att vara misstänksam mot sin tawbah;
  3. Att söka skapelsens ursäkter

Den första av tawbahs bekräftare

Den första av tawbahs bekräftare är alltså att uppfatta övertrampet som oroande och smärtsamt – att ta det på allvar;

För om man inte tar övertrampet på allvar då ångrar man det heller inte. Men då man är förmögen till att ta det på allvar ja då känner man ånger då det begås.

Att ta övertrampet på allvar kommer ur tre saker:

  1. Att ta påbudet (al-’amr) på allvar,
  2. Att ta den som påbjuder (al-âmir) på allvar och
  3. Att bekräfta och acceptera kompensationen – dvs straffet för övertrampen och gottgörandet av det man gjort. [6] [Ibn ul- Qayyim 2002:1/154-155]

Den andra av tawbahs bekräftare

Den andra av tawbahs bekräftare är att vara misstänksam mot sin tawbah – dDvs att man fruktar att man inte lever upp till denna plikt och dess villkor; och att den därför inte tas emot; att man inte ansträngt sig tillräckligt mycket för att fullständiga och verifiera den.

Att man fruktar att det är en bristfällig bot utan att man är medveten om [bristerna hos den] – så som den bristfälliga boten i exemplet med den som är upptagen med att skydda  sina världsliga ägodelar och med att bevara sin ställning bland människorna hellre än att göra bot för att bevara sitt andliga tillstånd eller liknande saker. Sådana saker snarare förringar än hjälper upp den bot som görs av fruktan för Gud, som görs som ett förhärligande och ett vördande av Honom.

Här menas alltså att man gör bot – inte för världsliga skäl – utan av Gudsfruktan. Man gör bot av fruktan för Gud och av rädsla för att falla från den nivå man uppnått; och av rädsla för att förvisas och drivas bort från Honom och för att beslöjas från att se Hans ansikte i det efterkommande livets boning. [7] [Ibn ul-Qayyim 2002:1/155]

Den tredje av tawbahs bekräftare

Den tredje av tawbahs bekräftare är att söka skapelsens ursäkterHär finns två aspekter. Det ena är det uppenbara att då man gör tawbah från något som involverar ett övertramp mot en annan person, då ber man den personen om ursäkt.Men här finns en annan aspekt också. Att acceptera ursäkterna från de som sårat dig och begått övertramp mot dig, och att se Guds förordnande (qadr) i detta. Och därför se deras gärningar på samma sätt som trädens rörelse.Vad innebär detta?

Jo att träden rör sig i vinden och inte av sig själva – det är med andra ord inte trädens fel att de blåser omkull lika lite som det är skapelsens eget fel att de sårar dig eller begår övertramp mot dig. Snarare är detta ett resultat av vad Gud har förordnat för dig och för dem. Så på grund av detta förordnande förlåter du de övertramp som begåtts mot dig och som är ett övertramp av dina rättigheter. Viktigt att poängtera – dina rättigheter!

Men det du inte förlåter, det är övertramp mot Gud. Detta sätt – är det sätt på vilka de som vunnit insikt om religionen och de som är Guds nära vänner handlar på, för dessa har inte – pga sina insikter i religionen och sin närhet till Gud – något behov av att tillfredställa sin egen rätt. Så vi tar fasta på Guds rätt, och vi ber om förlåtelse för de som begår övertramp mot Hans rätt. Vi bryr oss inte om ursäkter till oss själva, men vi kräver av dem ursäkter för Guds skull.

Detta var vår profets  över honom vare Guds frid och välsignelser – sätt, så som ‘Â’isha – må Allâh vara nöjd med henne – berättade:

Profeten återgäldade ingenting som riktats mot honom…

‘Â’isha – må Allâh vara nöjd med henne – sade också:

Profeten  över honom vare Guds frid och välsignelser – slog aldrig någon med sina händer, varken kvinna eller tjänare, förutom då han kämpade på Guds väg; han utkrävde aldrig hämnd förutom då det som Allâh gjort förbjudet överträtts; då krävde han vedergällning – för Allâhs, den Högstes skull. [8] [Sahîh Muslim]

Anas – radiy Allâhu anhu – Må Allah vara nöjd med honom berättade:

Jag tjänade profeten  över honom vare Guds frid och välsignelser – under tio år  och han sade aldrig åt mig för något jag gjorde: Varför gjorde du på det viset? Och han sade aldrig åt mig för något jag inte gjort: Varför gjorde inte det?
[9]denna berättelse är från Sahih al-Bukhâri och Ahmads samlingar

När du reflekterar över dessa saker som tagits upp gör du det för att upptäcka och och åtgärda tillkortakommanden hos dig själv. Men sådana reflektioner kan också hjälpa dig att lära känna Gud.

För när du reflekterar över övertrampet och [Guds] förordnande och försöker förstå Guds den upphöjdes syfte bakom detta när du tilläts göra det du gjorde så kommer du att lära känna några av Guds, den Upphöjdes namn och några av Hans attribut – Ja, du kommer att lära känna Guds storhet i Hans förordnande; för det finns ingen förutom Allâh som förordnar för skapelsen det han vill; som genom sin perfekta storhet dömer tjänaren, förordnar för honom genom att vända hans hjärta och ge honom fria händer att sträva efter det han önskar, och som ger honom av det som han söker i det mått som Han den upphöjde vill; ja ingen bestämmer något sådant förutom Gud!

Du lär känna Hans godhet (birr) i Hans döljande av det; du lär känna Hans fördragsamhet (hilm) i givandet av respit (’imhâl);
du lär känna Hans generositet (karama) i godtagandet av ursäkterna för den begågna synden; och,
du lär känna Hans fullkomlighet (fadl) i när Han förlåter.

Sammanfattning:

Insikt om synden:  Den som syndar avskärmar sig från Guds beskydd och lämnar vägen fri för ingivelserna från den egna själen – ens nafs – och för shaytâns viskningar och lockrop.

Tawbas villkor: Den som gör tawbah måste uppfylla tre villkor:

  1. Man måste uppriktigt ångra sig; och
  2. Man måste lämna synd och övertramp och bestämma sig för att aldrig mer återvända till dem; och
  3. Man måste be om förlåtelse.

När dessa tre villkor är uppfyllda – då är ens tawbah också korrekt.

Tawbahs bekräftare: Man gör tawbah av fruktan för Gud och för att bevara sin religiösa nivå och skydda sin religiositet – inte för att bevara världslig social status eller skydda världsliga intressen. För sannerligen är det din tawbah och dina efterföljande handlingar av lydnad gentemot Allâh som upphöjer dig, som upphöjer ditt yttre och upphöjer ditt inre.


Genom att reflektera över sig själv och sin relation till de saker man gör kan man också finna svagheter, brister och defekter. Det är inte alltid särskilt roligt att hitta dessa, men ibland är det nödvändigt för att man överhuvudtaget skall kunna gå vidare i sitt religiösa liv och nå nya andliga nivåer, djupare insikter och en mer fullständig hängivelse och underkastelse i islam inför Gud, den upphöjde.

Avslutning

Det goda och det nyttiga jag har återgett här i kväll är ett utslag av Guds välvilja mot oss och det jag sagt som inte är till nytta och inte är gott är ett bevis för mina egna tillkortakommanden i religionen och jag söker Guds förlåtelse och beskydd från detta.

Du‘â

Ärad vare Du, O Allâh, och lovprisad vare Du; Jag vittnar om att det inte finns någon gudom förutom Du; Jag söker Din förlåtelse och till Dig vänder jag åter i ånger [över mina synder]

Källor:
Ansâri, Abdullâh, Den vägfarandes stationer - en översättning av al-Manâzil as-Sâ'irîn med fotnoter från Ibn ul-Qayyim och Ahmad al-Firkâwi, [outgiven, under arbete]
Djawziyyah, al- Ibn Qayyim, Kitâb Madâridj us-Salikîn
Lund 2021 08 23
Print Friendly, PDF & Email

Fotnoter:

Fotnoter:
1 [Koranen, Kapitel 3 al-i-Imran [Imrans Ätt] vers:101]
2 [Koranen, Kapitel 22 al-Hajj [Vallfärden] vers:78]
3 [Ibn ul-Qayyim 2003:1/149]
4 [Ibn ul-Qayyim 2003:1/151]
5 [Ibn ul-Qayyim 2003:1/152]
6 [Ibn ul- Qayyim 2002:1/154-155]
7 [Ibn ul-Qayyim 2002:1/155]
8 [Sahîh Muslim]
9 denna berättelse är från Sahih al-Bukhâri och Ahmads samlingar
Kategorier: Tron (Iman)