Ibn ul-Qayyim al-Djawziyyah
i översättning från arabiskan av Bilal.se

Aspekter av det som kan vara till hjälp för de botgörande

Ibn ul-Qayyim diskuterar i följande passager olika aspekter av effekterna av tawbah ånger och botgöring och hur de på verkar de som har gjort bot, som gör goda gärningar och som inte syndar efter det.

***

Den första aspekten

Den dyrkan [och det tjänande – ’ubudiyyah] som den botgörande gör i sin bot (tawba)är bland den dyrkan som Gud älskar mest, och den är bland den ädlaste inför Honom. Ja Gud  den Upphöjde älskar sannerligen de som gör bot och det är på grund av denna kärlek till Sin skapelse som Han prövar dem med synder. Så på grund av att Han älskar sin tjänares bot (tawba) prövas denne med synd som gör att den älskade tjänaren återvänder [till Gud] och då låter Han Sin kärlek flöda över Sin tjänare, ja för de botgörande hyser Han en särskild kärlek. Och det förklaras av:


Den andra aspekten

Att boten (at-tawba) har en status inför Honom, Upphöjd vare Han, som ingen annan form av dyrkan har. Det är därför som den Upphöjde gläds åt tjänarens bot när denne återvänder till Honom i ånger, så som profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – berättade i liknelsen om glädjen hos den som återfann sitt riddjur lastad med all mat och dryck efter att ha förlorat den på en farlig plats efter att ha misslyckats med att finna den och gett upp hoppet om att överleva – en sådan glädje får man inte av någon lydnadshandling förutom av boten.

Man vet att denna glädje har en stor effekt på den botgörandes situation och hjärta och mer än så, och detta är bland hemligheterna bakom förordnandet av tjänarnas övertramp. Således uppnår den botgörande en grad av kärlek, och blir älskad av Gud – ja sannerligen älskar Gud de botgörande och Han älskar den tjänare som prövats och som har gjort bot. Och detta förklarar:
Den tredje aspekten

Sannerligen för tjänandet [och dyrkandet – ’ubudiyyah] i botgörandet  med sig sådant som ödmjukhet och ett tillstånd av [hjärtats] brustenhet, ödmjuk lydnad (khudû’), fattighet inför Gud och förödmjukelse inför Honom, ja det för med sig sådant som Han tycker om bland de många yttre handlingarna. Sannerligen är ödmjukhet och brustenhet tjänandets [och dyrkans – ’ubudiyyah] renaste kärna och essens. Vilket förklaras av:

Den fjärde aspekten

Uppnåendet av ödmjukhetens och brustenhetens nivå är för den botgörande bättre än allting annat av det [som nämnts ovan]. Det låter den som avhåller sig från synd ta del av fattighetens förödmjukelse, tjänandet och älskandet, och det skiljer hjärtats brustenhet åt från olydnad. Och Gud, upphöjd vare Han, är som närmast Sin tjänare i dennes tillstånd av ödmjukelse och brustenhet, så som i den israelitiska utsagan: ”Oh min Herre! Var kan jag finna Dig?” Och svaret blev: ”Hos de vars hjärtan brustit.”


Detta är som i (profetens – över honom vare frid – ord:) ”Närmast sin Herre är tjänaren i nedfallandet (sudjûd) under bönen.” [Autentiskt (sahîh), återgivet i Ahmad, Muslim och an-Nisâ’i]. Och hans grad av ödmjukhet och brustenhet är mellan hans herres händer. Och betänk profetens ord – över honom vare frid – när han återgav vad Gud den Upphöjde sade:

”Oh Adams son, Jag bad dig om mat men du gav mig inte någon.” och han svarar: ”Min Herre, hur skulle jag kunna ge dig mat när Du är världarnas Herre?” Allah svarar då: ”Visste du inte att den och den av Mina tjänare bad dig om mat men du gav honom inte att äta och visste du inte att om du hade gett honom att äta skulle du ha funnit honom vid Min sida?”

”O Adams son, Jag bad om dryck från dig men du gav Mig inget.” Han svarar igen: ”Min Herre, hur skulle jag kunna ge Dig när Du är världarnas Herre?” Varpå Gud svarar: ”Den och den av Mina tjänare bad dig om något att dricka men du gav honom ingenting, och om du hade gett honom att dricka hade du funnit honom nära Mig.”

”Oh Adams son, Jag var sjuk men du besökte Mig inte.” och han svarar: ”O min Herre, hur skulle jag kunna besöka Dig när du är världarnas Herre?” Gud svarar då: ”Visste du inte att den och den av Mina tjänare var sjuk men lät bli att besöka honom och var du inte medveten om att om du hade besökt honom skulle du ha funnit Mig där?” [1] [Återgivet i Sahîh Muslim m fl.]

Profeten sade om att besöka den sjuke, ”Då skulle du ha funnit Mig hos honom.” och Han sade om att ge mat och dryck, ”Då hade du funnit detta hos Mig.” Han gjorde skillnad mellan de två för sannerligen har den sjuke brustet hjärta och oavsett vem det är så är det är oundvikligt att han bryts ned av sjukdomen. Men om det skulle vara en troende vars hjärta brutits av sjukdom, ja då är Gud med honom.

Detta – och Gud vet bäst – är hemligheten bakom besvarandet av tre böner: den förorättades bön; den resandes bön och den fastandes bön, på grund av hjärtats brustenhet hos var och en av dem, ja sannerligen är den resandes exil och brustenhet från tjänarens ansträngningar i sitt själv (nafs).

På samma sätt är det med den fastande, för sannerligen bryter förödmjukelse och hårdhet mot självet (nafs) dess animaliska natur. Och intentionen [med dessa ord är här] att det läkande ljuset med gåvorna finns i den krossade ljusstaken, och så har den som har begått synd och som gjort bot en stor andel av detta [läkande ljus], vilket förklaras av:


Den femte aspekten

Att övertrampet kan vara bättre för tjänaren, under förutsättning att det efterföljs av botgörande, tillsammans med andra lydnadshandlingar. Detta är innebörden i några bland de tidiga generationerna av muslimer (salafs) ord:

En tjänare kan begå ett övertramp genom vilket han får träda in i paradiset, och utföra en god gärning genom vilken han kan få träda in i elden. Någon frågade: ”Hur kan det komma sig?”

Svaret är: Han har begått sitt övertramp men upphör inte att vara uppmärksam på det han har gjort. Han minns sitt övertramp och så sker det för honom att han krossas av det, gör bot för det och söker förlåtelse för det och han känner ånger, dessa blir medlen till hans räddning och till ett utförande av goda gärningar.


[Vad gäller den som utfört en lydnadshandling:] han upphör inte med att vara uppmärksam på den, vare sig han går, står eller sitter , när han minns det [han utfört] känner han stolthet och högmod vilka blir till medlen för hans undergång.


Så därför leder övertrampet till rader av lydnadshandlingar och goda gärningar, till hjärtats handlingar, till fruktan för Gud och till blygsamhet inför Honom genom det. Han lutar sitt huvud mellan sin Herres händer och det hänger av skam, skamsen och gråtande av ånger lämnar han allt till sin Herre. Var och en av dessa effekter som nämnts här är till mer nytta för tjänaren än lydnadshandlingar som leder till högmod (kibr) och till att han ser på människorna med ögon fyllda av förakt. Ja det finns inget tvivel om att detta tillvägagångssätt något gott hos Gud och ligger närmre frälsningen och räddandet undan denna fåfänga över lydnadshandlingar, tävlan om det och försörjning genom det, och tjänarens tillstånd och dyrkan blir för Gud den Upphöjde och han talar med en tunga som följer detta tillstånd och inför Gud vittnar han om vad som finns i hans hjärta.


Medan den [som är fylld med högmod för sin lydnadshandling] tar människorna till fiende om de inte upphöjer honom och lyder honom och han känner hat i sitt hjärta mot dem som inte gör det. Om han undersöker (och rannsakar – fatasha) sitt inre (nafs) på ett uppriktigt sätt finner han att detta ligger gömt däri. Och i detta ser han sitt klander av de som inte vill upphöja honom och han förstår att det är en plikt för honom att söka upp hjärtats defekter som väcker Guds förakt (och ilska – hamiyyat) och Hans vrede. Och när han möter de som upphöjer och respekterar honom, och som lyder honom i synder minskar det [onda] som kommer ur detta [prisande och lydande, och istället] öppnas en dörr till förlåtelser och hopp för honom. Han låter bli att se eller höra dem och han lägger band på sin tunga och sitt hjärta, och han säger [istället till dem]: ”Ofelbarhetens dörr är stängd för alla utom profeterna!”


Den sjätte aspekten

Är Hans den Upphöjdes ord:

De skall inte straffas som visar ånger och blir troende och lever ett rättskaffens liv. I stället för deras dåliga handlingar skall han sätta goda handlingar, därför att Gud är förlåtande, barmhärtig. [2] [ Koranen, Kapitel 25 al-Furqan [Måttstocken] vers: 70 ]


Detta är bland det största av glädjebesked för den botgörande som förenar sin bot med tro (îmân) och goda handlingar, vilket är botens verkliga natur. Ibn ’Abbâs – må Gud vara nöjd med dem båda – sade:

Jag har aldrig sett profeten – över honom vare frid – så lycklig för någonting som den lycka han kände över denna vers då den sändes ned, han var också lycklig då [följande vers] sändes ned,

”Vi har öppnat vägen för dig [Muhammed] till en klar seger. Gud vill förlåta dig de synder som du har begått och som du kan komma att begå, och skänka dig Sin välsignelse i fulla mått och leda dig på en rak väg.”  [3] [Koranen, Kapitel 48 al-Fath [Segern] vers: 1-2] .” [4] [Återgivet i Sahih Muslim]

Det finns olika åsikter [bland de lärde] om hur denna förändring går till. Ibn ’Abbâs och hans kollegor menade, ”Han förändrar deras dåliga handlingar till goda, otro (och avgudadyrkan – shirk) till tro, otukt till fulländad kyskhet, lögn till sannfärdighet och opålitlighet till pålitlighet.”


Innebörden i denna vers är att attributen hos skamliga handlingar och handlingar av synd förändras och ersätts med vackra attribut och goda handlingar, så som den sjukes sjukdom förbyts mot god hälsa och den prövade har klarat av sin prövning.
Sa’îd bin al-Musayyib och andra bland efterföljarna sade, ”Gud kommer att förändra de dåliga handlingarna till goda handlingar på domedagen.”


Den sjunde aspekten

Är att den botgörande byter ut varje synd mot en god gärning genom att ångra den, vilket i sig är en bot från sådan synd. Ånger är botgöring och sökandet av bot från varje ond handling är en god gärning. Och så ersätts varje synd genom boten med en god handling, så reflektera över detta då det är bland de subtilaste av alla aspekter.
Så möjligtvis kan en ond handling vara lika stor som en god handling men den kan också vara mindre eller större än den. Det här är i enlighet med botens uppriktighet och den botgörandes sannfärdighet i den, och det är förbundet med hjärtats handlingar som är till hjälp och nytta mot denna synds egenskaper. Och detta hör till botens hemligheter och finare detaljer.  Vilket förklaras av:


Den åttonde aspekten

Att övertrampet hos den som vunnit insikt om Gud och om Hans påbud kräver av honom att han utför goda gärningar större och flera, och till större nytta än [vad som motsvaras av övertrampet]. Och älskat av Gud bland hans dygdighet från detta övertramp, är sådant som ödmjukande, krossande och förödmjukelse, och av strävan (och vändande till Gud – inâba) och ånger, ovilja mot fienden [Satan] och ett uppnåendet av goda gärningar eller goda gärningar större än dessa till dess att Satan säger: ”Å om han inte fallit i det han föll i” och Satan ångrar att han fått honom till att falla i synd, så som den som ångrar att han begått sitt brott, men vilken skillnad det är mellan dessa två ångranden!

Och Gud den Upphöjde älskar sin tjänares ovilja och ilska mot sin fiende som för att understryka att detta är från dyrkan (och tjänandet – ’ubudiyyah) bland botens hemligheter, därför resulterar det från tjänaren och dennes botgöring en ovilja mot fienden och ett uppnående av Guds kärlek, tillsammans med sådant som följer på det av utökande av handlingarna (som diskuterats) här.
Det gör det nödvändigt att ersätta varje ond handling med en god handling, nej snarare många goda handlingar.

Noter:
”...där Moses ber till Gud med orden: Oh min Herre...” enligt den version av denna text som återfinns i summerad och delvis redigerad form i boken: Sincere Repentance , av al-Syed, Abu Maryam Majdi Fathi, al-Firdous, London 1995.
Källor:
al-Djawziyyah, Ibn ul-Qayyim, Madâridj us-Sâlikîn, Dâr ul-hadîth 2002.
Koranverser enligt, Koranens Budskap, Muhammed Knut Bernström, Proprius 1998
Lund 2021 08 28
Print Friendly, PDF & Email

Fotnoter:

Fotnoter:
1 [Återgivet i Sahîh Muslim m fl.]
2 [ Koranen, Kapitel 25 al-Furqan [Måttstocken] vers: 70 ]
3 [Koranen, Kapitel 48 al-Fath [Segern] vers: 1-2]
4 [Återgivet i Sahih Muslim]
Kategorier: Tron (Iman)